Det är hemskt att stå där ovanför bollen nervös och lite spänd med gubbflin till publik för att sen slå ut en riktig slice (major högerskruvad miss, Sonny) rakt in i första dungen. Med mitt omogna golfpsyke betyder det att jag tappert går till bollen och tänker positiva tankar, spottar i nävarna och tänker snarlikt AA:s motto "ett slag i taget".

So far, so good. Tar upp en järnsexa för att rädda Adde från monstret jag vet finns därinne. Svingar ett Björn Borg varpå bollen hamnar i den enda lerkleten som finns på fairway. Då får man fri dropp och får lägesförbättra ett scorekort upplyser Adde mig om. I mitt uppstressade själv är det rena rama grekiskan och jag tittar på honom med "prata svenska-blicken". Jahapp, spott i näven igen med bollen på en perfekt gräsplätt. Björn Borg och Hej Farbror Bunker! Och Hej Fröken Vatten och Miss Dike och Herr Skog och Mr Hål och Mrs Myrstack och ja, du fattar...

Sådär fortsätter vi, hela rundan. Och jag är tyst. Jag biter slamsor av kött ur kinden och tänker att aldrig mer, aldrig mer ska jag röra en klubba.

Sonny, det krävs mycket psyke för att lära sig spela golf! Men när det går bra blir man så jädra stolt att det jobbiga känns så avlägset att man vill prova igen och igen. Ja lite som med det där att föda barn... (Har jag hört)